Mitt dumma huvud satt och kikade på Livet på BB tillsammans med V nyss.
När det blev stressigt för ett av barnet och barnborskan, läkaren och alla i rummet slog det mig... det var nästan jag som låg där.
Deras stress, rop på fler folk och uppmaningen att mamman måste krysta för barnets liv fick mig att se hur det såg ut från "andra sidan" för vår del. Det var detta Stoffe fick uppleva som jag aldrif6 uppfattade då jag hade dödens smärta och det enda jag lyssnade på var att krysta för bebisens liv. Jag hann aldrig bli rädd eller stressad utan bara krystade och hade ingen tid eller energi över för att kunna bli rädd.
Tänk att detta hemska hände båda mina barn- dock lite värre med Vincent.
Jag känner mig då ännu mer tacksam för att det gick så bra och snabbt och att läkarna handlade så kvickt och utan någob tvekan.
Nu finns dessa guldklimpar hos mig- underbaraste varelserna på jorden och min kärlek för dom är starkare än man kan beskriva. Så fort jag bara ser dom så kan jag börja gråta. Deras liv är mitt liv. Det är dom jag lever för ♡